Fetbruxar, vad sjutton är Fetbruxar? Det finns många konstiga ord i moppehobbyn, ett sånt ord är just Fetbrux. Men vad är en Fetbrux egentligen? De mopeder som kallas just Fetbrux är en mopedmodell som även ibland kallas packmoped. Det som är signifikativt för en bruksmoped (Läs: Bruxmoped) är att den oftast har en rejäl pakethållare (lasthållare) fram och en kraftig pakethållare bak och som ofta bär på två stora lådor på sidorna. De här användes för budkörningar i någon form eller som bärare av post hos Posten och verktyg hos Televerket, olika service hos Försvaret, men även hos SJ och hos olika butiker eller företag. Produktionen av modellen av det som vi idag kallar Fetbrux kommer igång i mitten av 1960-talet av Monark Crescent AB och hade föregåtts av en klenare modell, även kallad Klenbrux, men som även tillverkas parallellt. Men även andra än Monark/Crescent/MCB hade tillverkat packmoppar, bland annat Nymans i Uppsala.

Så här finns Fetbruxen beskriven (Text: Johan S):
”Fetbrux har som namnet antyder, en kraftigare ram där framför allt bakramen är betydligt kraftigare, även det nedre styrlagret är av en större modell med fler kulor för att ta upp kraften av tung last på lasthållaren fram. Har man inte måttband eller ögonmått med sig så syns det lättast att på Fetbrux skjuter man in hjulaxeln bakifrån typ MC och på Klenbrux framifrån typ cykel. Fetbruxar är tex senare versioner av 1142 och den ikoniska 1159 (det är den som posten, televerket och militären använde). Dock får man inte under några omständigheter förväxla med den mindre citymopeden 1237 som har en liknande bakram men är betydligt mindre.”

Den bruksmoped som idag kan kallas Fetbrux är den som kom omkring 1965 och fick namnet Transport Saxoped 1142, den modellen tillverkades fram till 1967. Motorn var SACHS 3311-000-80 med pedalstart och 2-växlad handväxel. 1968 så ändrades den något och får heta Monark Transport 1142, det är med den som ”ur-Bruxen” föds. Den får ovala dekaler på tanken istället för ”Crescentvingen” på de tidigare modellerna och den tillverkas fram till 1970. Från 1970 till 1972 så kommer en upparbetad modell med kickstart, motorn är då en SACHS 3311-0000-90, men fortfarande 2-växlad hand. Modellen får namnet Monark Transport 1159 och blir den mer populära i Fetbruxkulturen. Köper man den då i någon butik så finns den enbart i ljusgrått (RAL 9003) med mellanblå 85 (RAL 5015), Televerkets är orangea (RAL 2009), Postens gula (RAL 1032) och Försvarets är gröna i RAL 6014 (513-526, senare 326 mörkgrön). Från 1972 så händer inte så mycket med modellen, även om den byter namn till Monark Transport 1160. Sen är det lite osäkert hur länge de tillverkas, men det verkas som om att produktionen upphör i årsskiftet 1974-75 och då övergår till modell MCB 1209, vilken posten bygger sina 2-hjuliga moppar på, dock kallar man även dessa för TSV/MCB 1160. Fetbrux såldes även utan pakethållare fram och en mer normal pakethållare bak, men så länge de har den kraftigare ramen bak så räknas de in bland Fetbruxarna.

Med hur blev själva namnet till och varför blev den så populär efter att ha varit enbart en trist stum fraktmoped? Vi får titta tillbaka till slutet av 1990-talet då det blir en boom kring att åter åka gamla plåtmoppar. De som hade varit 15 och kört moppe på 60 – 70-talet började få typ 40-årskris och började då åter att köpa moppe för att få uppleva friheten man hade vid 15-årsåldern. Intresset exploderade och även intresset att bygga om moppar och förse dessa med lite vassare motorer följde i spåren. Vi kan dock spåra tillbaka det här till Stockholm där just Fetbruxar fick sig ett uppsving på grund av sina kraftiga och tåliga ramar, vilka byggdes om efter konstens alla regler. En del moppar försågs med mindre 15″-hjul från t.ex. Compakt, mindre skärmar och i övrigt lite nerkortade, men en del byggdes på den mindre 1237 som inte är en äkta Fetbrux trots en kraftigare bakdel. Många kallade dom för ”Pyggebygge”, men det namnet ska väl egentligen tillskrivas ”Klock-Johans” bygge av en unik Crescent 2000. Det som blev populärast var till en början gamla Postbruxar som bland annat tack vare Jonte E och Micke P i de norra Stockholmsförorterna, och de kom nästan att bli ett måste efter det. Sen dök det upp en del Televerkare som först sågs som lite udda, men så småningom växte även intresset för gamla Kronbruxar som började släppas från Försvarsmakten på 1990-talet. Kronmopparna användes inte i fält, utan bara inom kasernområden, så de har aldrig varit ”krigsmoppar” utan bara en serviceenhet som användes för interna transporter. Kronbruxar förrådställdes alltså aldrig i mobbförråd utan tillhörde regementet tillsammans med kronans flakmoppar, så de som säger att kronmoppen är så jäkla fin för att den stått i mobbförråd är helt fel ute. För att vara äkta kronmoppe så måste stämpeln med tre kronor finnas instansad i antingen styrhuvudet eller/och på ramen vid sadelstolpen. De blå/vita som gått hos olika speceriaffärer, som t.ex. hos Konsum samt hos olika budföretag, järnhandlare, kontor o.s.v, började hittas tillbaka från gamla förråd och en bit in på 00-talet så var Fetbruxen plötsligen hett eftertraktade. Fetbruxarna är tacksamma moppar att skruva på, de saknar stötdämpare bak och den minimala gummidämpningen fram är tålig, men lite sladdrig och kräver en tids körande innan man vänjer sig. Fetbruxramen tål även en effektstark motor, till skillnad mot t.ex. Compakten där ramen sprack och tanken i ramen började att läcka. Fetbruxar har aldrig producerats med 3-växalde motorer, varken hand eller fotväxel. Däremot så väljer de som vill ha kvar SACHS-motorn, att montera motorer med 3-4 växlar, dock så blir linjen mellan bakdrev och framdrev lite förskjuten då de motorerna är bredare åt vänster, men det brukar fungera ändå och genom att man linjerar via bakhjulet eller med distanser. Tyvärr, säger originalgossarna, så monteras det även andra motorer än SACHS på Fetbruxar, vanligaste motorn är då en Zündapp, men även SACHS EKF eller crossmotorn förekommer, även om då drevet hamnar på fel sida på vissa modeller. Tyvärr så finns det även de som våldtagit moppen genom att montera en högst tveksam Lifan. Ett problem som oftast uppstår är, att går man ifrån SACHS slimmade Bingförgasare, så är det svårt att få plats med en stor ”vanlig” förgasare och man tvingas ofta att montera ett insugsrör som är vinklat utåt och har förgasaren lite på sidan (se bild nedan).

Lyset till höger eller vänster? Det här är en fråga som fått en del mer eller mindre riktiga svar, för på äldre Bruxar så satt oftast lampan på höger sida under främre pakethållaren och på nyare till vänster (de utan pakethållare har sin i mitten på styrstången). Den logiska förklaringen sägs bero på att vi 1967 fick högertrafik i Sverige och att lyset då skulle sitta ut i körbanan så att de mötande förstod att moppen de mötte var bredare än en vanlig moppe, samtidigt så lyser det upp vägbanan lite bättre mot att ologiskt lysa upp diket, där man förvisso hamnar ibland. Hjuldimensionen är ett kapitel för sig själv. Original så har Fetbruxen 19″ som utan ingrepp klarar av hjul upp till 2.25″, ska man montera 3.00 eller större så måste man bygga om lite och knäcka ut skärmkanterna. Det är även vanligt att gå ner till 17″ och välja bredare och högre hjul för att få rullomkretsen närmare originalet. Och som sagt; det finns dom som väljer att bygga en mindre variant med 15″-hjul. Sen finns det en egenhet som vi inte har svaret på och det är längden på kedjeskyddet, för på många Fetbruxar så är kedjeskyddet alldeles för långt och den bakre radien är långt bakom drevet. En del använder det längre kedjeskyddet och andra kapar ner det till en mer proportionerlig längd, men något rätt svar på varför en del är så långa har ännu inte framkommit. Sadlar är en annan sak som diskuteras, men alla Fetbruxar levererades med den stora ”späckhuggarsadeln” i vitt och svart eller i enbart svart. Sitter det en mindre sadel så är den oftast utbytt. Bottenlänken i framgaffeln finns ju på även andra äldre moppar, men en äkta Fetbrux har alltid bottenlänken fram. Bottenlänken består av två armar med gummifjädring och varsin genomgående axel som i vanliga fall har smörjnippel och en täckhuv i galvad plåt. Axlarna är vanligtvis lagrade i vitmetall (mässing/brons) och har en skyddande plåtring på varje sida om sig. Gummifjädringen ska ja varsitt C-clips överst i huset de vilar mot och ett gummistopp i botten, fjädringsvägen ska vara tajt utan glapp och kan justeras genom brickor under gummifjädringen. Oftast så hade Fetbruxarna en rund verktygslåda i plåt av standardmodell sittande på bakskärmen mellan skärmen och sadelstolpen. En akilleshäl är tanken, en ”dropptank”, och dess nederkant där fästörat ofta går av, det är ett fästöra som är hårdlött på plats. Ofta så läcker tanken i just nederkanten beroende på att vatten och skit samlas längst ner i tanken eller så har det spruckit då fästörat slitits loss. Original har Fetbruxen ett relativt rakt och lågt styre med infästning som på äldre cyklar, med lång bult och expander samt en klämring längst upp. Klämringen ska ha två utsående tappar som är till styrlåsningen, för på den främre pakethållaren (till vänster) så ska det sitta en ”kläpp” som viks upp mot klämringen för att låsa framhjulet rakt vid lastning fram, utan den så händer det ofta att styret svänger när den står på centralstödet och moppen välter när den är lastad fram och bak. Klämringarna är ofta skadade och svåra att få tag i, däremot så finns det ”låskläppar” att få tag på.

Byggena på Fetbruxar varierar och det finns idag allt från orörda original till mycket modifierade. Av någon anledning så verkar merparten av de bevarade Fetbruxarna idag finnas i Stockholm, bara här i Tårtan Mopedoz med 22 medlemmar, så finns 11-12 st, men det finns små kluster lite överallt i Sverige. Idag (läs: 2022-01-17) så har Facebookgruppen Team Fetbrux 329 medlemmar och merparten av dessa verkar äga en Fetbrux, men mörkertalet är stort och egentligen vet man inte hur många som fortfarande finns i trafik. På alla de otaliga moppeträffar som äger rum, så dyker det alltid upp någon Fetbrux, men tack vare populariteten så har priset på begagnade Fetbruxar börjat att stiga rejält. De flesta som skaffar sig en Fetbrux behåller den, troligen för att det är en tålig moppe och att man får med sig både en och två backar pilsner om man har pakethållarna kvar. De är även vanliga bland de som föredrar campinglivet och långresor på moped, då dels för att man får med all packning men även för att det inte är så mycket som kan gå sönder, annat än motorn och någon enstaka punktering.

Här följer ett kollage av Fetbruxar av alla modeller, ombyggda och original. Klicka på bilderna och njut av dessa skönheter. Foto: olika, de flesta Lasse och Micke Nelson ©